När isländska spänningsromaner blir ljudböcker sätts uppläsarna på hårda prov, som de oftast klarar av duktigt. Det handlar om hur de isländska personnamnen och ortnamnen ska uttalas.
Regel 1 är att isländska ord alltid betonas på den första stavelsen, precis som i finskan och många andra språk. Men sammansatta ord får tydligt bitryck:
Eyjafjallajökull
I detta världsberömda ortnamn framkommer en annan egenhet, nämligen att <ll> nästan alltid uttalas /tl/, fastän det inte syns i skrift: /‘eia’fjatla’jœkɵtl/
Också andra bokstäver har ett egenartat uttal, av språkhistoriska orsaker: isländskan har utvecklats på egen hand mitt ute i Atlanten.
Bokstäverna Þ och ð är lätta om man tänker på engelskans ”thing” och ”this”.
Mer intrikat är det att lära sig diftongerna. En diftong är när vokalen glider, därför att tungan, käken och ibland även läpparna rör sig medan vokalen uttalas.
Tre av diftongerna anges med akut accent ovanför vokalen: Á É och Ó:
Á = /aw/
É = /je/
Ó = /ow/
Två andra akuta accenter har ett annat uttal: Í och Ú. De påverkar vokalkvalitén.
Í är ett slutet /i/ – jämför skillnaden i engelska mellan ”hit” och ”heat”, där den långa vokalen uttalas med mycket mindre utrymme mellan tungan och tandvallen. Den skillnaden är viktig i isländskan, och vanligt /i/ ligger ganska nära svenskt /e/.
Ú är helt enkelt samma vokal som /o/ i svenska ”stor”. Och U utan accent uttalas ungefär som svenska <u> men med mindre läpprundning och med tungans högsta punkt närmare mitten av munhålan.
Sen finns det två diftonger till: de skrivs EI och AU
El uttalas som på svenska
AU uttalas däremot /öi/
Förnamnet Haukur blir /höikur/. Men inte nog med det. Isländskan har utvecklat en egenhet som inte syns i skrift utan måste läras in.
Efter diftong och före /t/ stoppar man nämligen in vad som kan beskrivas som ett tonlöst /h/.
Siffran 1
EITT
uttalas alltså
/eiht/
och eftersom <nn> uttalas /tn/ efter diftong, får också maskulinumformen av samma siffra
EINN
uttalet
/eihtn/
Medan femininumformen
EIN
uttalas som det står: /ein/
Ovanstående är det viktigaste man som uppläsare måste tänka på.
När nu Yrsa Sigurðardóttir
(repetition: ó uttalas /ow/ och eftersom det följer ett /t/ stoppas det i talet in ett tonlöst /h/:
-DÓTTIR
/dowhtir/)
översätts via engelskan (Vicky Cribbs fina arbeten) bifogar det svenska förlaget anvisningar för hur namnen ska uttalas av människor med engelska som modersmål. Det är ganska förvirrande. Enklare är att utgå från det du har fått lära dig idag.
Tack för uppmärksamheten!
John Swedenmark