„Läs det du vill läsa!” Ævar Þór Benediktsson om Det spökar och konsten att väcka läslust

Vad händer när läsaren själv får bestämma hur berättelsen fortsätter? I den nyutkomna svenska översättningen av Det spökar bjuder den isländske författaren Ævar Þór Benediktsson på skräck, humor och över 40 olika slut. Vi har pratat med honom om skrivandets möjligheter, barndomens läsupplevelser och varför barns egna intressen borde få styra deras läsning.

I Det spökar, som har översatts till svenska av Sara Lindberg och getts ut av förlaget Opal, är det läsaren själv som styr handlingen. Varje val kan leda till nya händelser, oväntade möten och ibland ett riktigt läskigt slut. Men det går alltid att bläddra tillbaka och välja en annan väg.

Ævar Þór Benediktsson har under många år arbetat med att främja barns läsning på Island. I sina interaktiva böcker har han också sett hur möjligheten att påverka berättelsen kan väcka nyfikenhet hos barn som annars inte tycker om att läsa.

Med anledning av den svenska utgivningen ställde vi några frågor till Ævar om den nya boken, hans skrivprocess och vad som egentligen krävs för att väcka läslust.

Hur fick du idén till Det spökar, och vad tycker du är spännande med att skriva berättelser där läsaren själv bestämmer vad som händer?

Det spökar är faktiskt den tredje boken i en större serie där läsaren själv bestämmer vad som händer. Alla böcker är fristående, så man kan läsa dem i vilken ordning man vill.

I varje bok utgår jag från ett tema som de flesta känner till och leker med de motiv och föreställningar som hör till. Den första boken handlade till exempel om isländska folksagor, nästa om nordisk mytologi och sedan gav jag mig in på skräck i den här boken.

Jag stoppade egentligen in allt som skulle ha skrämt mig när jag var tolv år, men försökte ibland vända på det man förväntar sig ska hända för att överraska läsaren. Och så måste det förstås finnas en lagom dos humor också.

Det roliga med att skriva sådana här böcker är att man får skriva otaliga versioner av samma berättelse. Sluten får dessutom vara hur fasansfull som helst (vilket är mycket roligare att skriva än när allt slutar lyckligt!), eftersom man som läsare alltid kan bläddra tillbaka och välja en annan väg.

Fördelen med de här böckerna är att de verkar fungera särskilt bra för barn som tycker att böcker är tråkiga. Plötsligt har en bok blivit farlig. Du kan dö. Du kan välja en helt annan väg än din kompis.

Jag har till och med fått mejl från läsare som ber om någon sorts fuskkod, som i gamla tv-spel, för att ta sig igenom vissa kapitel. Kompisar pratar med varandra om vilka vägar de valde och hur man hittar vissa kapitel. Det är fantastiskt!

Boken har över 40 olika slut och otaliga vägar som berättelsen kan ta. Hur går du till väga när du skriver en sådan bok?

Hemligheten är att det är enklare än man tror. vilket jag förstås egentligen inte borde avslöja. Jag borde snarare hävda att det är så svårt att bara ett fåtal människor klarar av att skriva sådana böcker.

Jag ritar aldrig upp alla möjliga vägar eller håller reda på dem på något särskilt sätt. Det enda jag gör är att när jag sitter och skriver och kommer på att något roligt skulle kunna hända, så stannar jag upp och delar berättelsen i två.

Den största utmaningen är egentligen inte att hålla reda på handlingen, utan att se till att båda alternativen är lika spännande och leder till lika bra berättelser.

Finns det någon karaktär, händelse eller något slut i boken som du tycker särskilt mycket om?

Det finns en vampyr som måste gå till tandläkaren som jag är väldigt förtjust i. Och så är stackars barnvakten Lovísa inte så tokig heller. Om man väljer en viss väg, vill säga. Ibland är hon fullständigt outhärdlig, stackarn.

Och så finns det en clown där någonstans. Clowner är ju alltid roliga. Eller hur?

”Läs det du VILL läsa”

Du har länge arbetat för att väcka barns läslust. Vad har den erfarenheten lärt dig om hur man kan få barn intresserade av böcker?

Att det går. Att vi inte får ge upp.

Hur var du själv som läsare när du var barn?

Jag älskade roliga böcker, skräckhistorier och spänningsböcker. Jag läste allt jag kunde komma över.

Berts dagböcker kom till exempel in i mitt liv vid precis rätt tillfälle. Vi var båda blonda, hade glasögon och var inte särskilt coola.

Vad skulle du säga till ett barn eller en ungdom som säger att hen inte tycker om att läsa?

För det första skulle jag ta det på allvar och inte förminska den känslan.

Sedan skulle jag sätta mig ner med barnet och fråga vad det är med läsning som hen inte tycker om. Är det för att böckerna som barnet förväntas läsa är för svåra? Är det för att hen ännu inte har hittat en bok som känns rätt? Eller är det för att någon har sagt att det som barnet faktiskt tycker om att läsa inte räknas, eftersom de böckerna inte anses vara tillräckligt ”fina”?

Det behövs ett samtal. Och vi måste kasta ut allt snobberi genom fönstret.

Sedan skulle vi gå till biblioteket och hitta böcker som barnet faktiskt är intresserat av.

Mitt motto i allt mitt arbete med läsfrämjande här hemma på Island har varit: ”Läs det du VILL läsa.”

Vi vuxna accepterar ju inte att behöva läsa tråkiga böcker... varför skulle barn göra det?